"Vård av sjukt barn"

Det är en helt vanlig måndagsmorgon på jobbet då det plingar till i mejlboxen. Om man skulle råka vara det minsta osäker på vilken veckodag det är brukar det alltid lösa sig när ett mejl med följande rubrik dyker upp:
"Janne hemma för vård av sjukt barn".
- Jaha, nu är det måndag och Janne är hemma för vård av sjukt barn igen, säger jag.
- Jaså, säger Frippe, är det inte bättre att växeln mejlar ut när han är här istället för när han inte är här?
- Jo, fast JAG kanske inte är riktigt rätt person att ta upp den frågan, säger jag.
Så Frippe ringer till Anna i växeln:
- Hej, det är Frippe här, du jag tänkte på en sak. Är det inte bättre att du mejlar ut NÄR Janne är här istället för när han inte är här, så blir det inte så mycket jobb för dig.
- Tyckte hon det var roligt? undrar jag.
- Antagligen inte, säger Frippe. Folk har ju ingen humor. Nä, i alla fall inte samma humor som vi. Den saken är klar. Till saken bör kanske nämnas att varken Frippe eller jag har barn. Kanske är det därför vi tycker det är kul med ”sjuka barn”-mejlen som alltid droppar in på måndag morgon. För att sätta lite extra guldkant på tillvaron instiftar vi tävlingen: ”Hur många måndagar i rad kan man vara borta utan att chefen reagerar”. Antingen reagerade verkligen chefen till slut. Eller så har Jannes barn blivit extremt mycket friskare på måndagarna den sista tiden.

Jane Schulz-incidenten del 2

Börjar alltid dagen med att kolla mina mejl. Där finns där några stycken från min kund som är VD. Dem öppnar jag alltid först. Jag börjar med det med rubriken:
VB PÅMINNELSE på faktura för texter publicerade på internet.
Såhär står det inne i mejlet:
Hej Ninni,
Tacksam om du svarar henne och skickar mig en kopia.
Hs

Och nedan:
070602
Hej Hans,
I mars skickade jag ett brev med faktura till dig för texter publicerade på Er hemsida. Enligt kvartalsrapporten från banken kan jag inte se att någon inbetalning har gjorts, och jag har inte fått någon förklaring från Er.
Bakgrunden är följande:
Den 7 februari upptäckte jag att ett antal texter som jag har skrivit och publicerat i Branschtidningens nättidning hade återpublicerats på Er hemsida. Texterna var identiska förutom att mitt namn hade tagits bort och ersatts med orden Källa: Branschtidningen. Texterna finns fortfarande tillgängliga i Ert nyhetsarkiv. (Uuups det har vi faktiskt inte alls tänkt på. Måste komma ihåg att säga åt Henrik att ta bort dem därifrån.)
Jag har upphovsrätten på mina texter, vilket innebär att de inte får publiceras utan mitt tillstånd. Jag var inte tillfrågad om publicering av mina artiklar på Er hemsida.
Ingrid Nord, ombudsman på Svenska Journalistförbundet (SJF) har rekommenderat mig att begära 4 000 till 5 000 kronor per nyhet för att ni har tagit texter utan tillstånd samt arvode per text enligt SJF:s frilansrekommendation. För A-skattare rekommenderar SJF ett minimiarvode på 485 kronor dock alltid för minst två timmar: 970 kronor. (Det var som FAN vad de är välbetalda, men det är bra att VD får något att jämföra med. Särskilt i detta läget.)
Jag skickar fakturan i repris. Jag är tacksam om jag får betalt inom 14 dagar. Sedan vänder jag mig till Journalistförbundet för att få hjälp med att driva in skulden.
Vänliga hälsningar,
Jane Schulz, journalist

Vid detta laget skrattar jag så jag gråter. Det gör inte Fritte kan jag ju säga. Och jag förstår honom verkligen. Alla dessa luncher helt i onödan.
- Du är faktiskt min Coach, säger Fritte. Nu får du vara lite bussig och lösa det här. Tänk på att jag ljög åt dig när du kom försent till mötet med VD sist. Jo, det gjorde han ju faktiskt så jag lovar att ta tag i det hela och skriva ett mejl till Jane Schulz. Vilket jag tyvärr helt glömmer bort fem minuter senare.

Kreativ Work Shop

Idag när jag kom in till jobbet klockan 10 efter att ha missat att jag hade möte med VD klockan 9, utspelades följande telefonkonversation mellan mig och Fritte lite tidigare på morgonen:
- Fan också, jag hittar inte min almanacka, kan du kolla kalendern i min dator är du snäll, kom precis på att jag kanske eventuellt har ett möte med VD klockan 9.00. (Klockan är nu 9.40.)
- Nej, han har möte med utvecklingsgruppen, och där är väl inte du med va´ säger Fritte lite elakt. PUH!
- Nej, förresten vad är det för datum? Säger Fritte sedan. Är det den 8:e? Är du ding eller – frågar du MIG om det?
- Ja, här är ett möte inbokat med dig och VD och några till klockan 9 ja, säger Fritte (jag hör att han är skadeglad fast han gör allt för att det inte ska höras på rösten.)
- Ibland brukar ju faktiskt VD också missa sina möten, säger jag hoppfullt. Kan du gå förbi konferensen och se om de sitter där?
- OK. Jag ringer dig om en stund, säger Fritte.
30 sekunder senare (som kändes som 3 minuter) ringer telefonen. Fritte har bärbar telefon, varför kunde han inte bara låtit mig hänga kvar och pratat lite lugnande med mig under tiden? – Ja, de sitter där, säger Fritte och låter nöjd.
Sablar också.
Klockan är nu 09.47 och ett febrilt rådslag följer. Det är nyttigt för Fritte med en work shop där han får testa sin kreativitet.
- Är det ett viktigt möte? Säger Fritte. JA, Fritte, ett strategimöte med VD som är planerat sedan sådär 2 månader tillbaka brukar vara lite halvviktigt i alla fall. Och jag som till och med förberett en presentation. Vilken jag också förväntas dra.
Jag kan inte säga att jag är sjuk, säger jag, för jag tänker ju faktiskt komma med på personalfesten i morgon. Vi diskuterar en stund vilket som är bäst, eller minst sämst snarare, att inte komma alls eller att komma rejält försent.
- Nu vet jag hur vi gör, säger Fritte. (Som ju är klok nog att förstå att det här är precis lika mycket hans problem.) Du kan ju aldrig hålla ordning på någonting, jag går och säger att du trodde det var klockan 10. Det kommer de garanterat köpa.
OK. Det låter bra, säger jag och sprintar in i badrummet. 10.00 kliver jag in i konferensen. Och börjar dra en story om att det kunde faktiskt vara värre. Som när jag skulle fjäska och bjuda ner några kunder till Skåne på en happening och kom en månad för tidigt. Den 23/12 istället för 23/1. VD tittar lite förvirrat upp från sin pappershög innan han fortsätter mötet. Men han säger ingenting. Och jag är inte alls intresserad av att veta vad han tänkte.

Vaddå upphovsrätt?

Min yngre kollega Fritte (nästan alla kollegor är yngre) har haft ångest i flera månader över en grej han råkade ställa till med någon gång i februari. Fritte är nämligen ganska grön och vet inte att man inte får publicera andras texter på internet lite hur som helst. Så det gjorde han. (Det gör vi hela tiden men hittills har ingen märkt det.) Just denna journalisten råkade dock märka det och skrev ett argt brev till min kund som är VD. Sedan skickade hon en faktura på 23.000:-. Den låg på mitt skrivbord en dag med en gul post-it lapp från VD:n där det stod ”Stämmer detta?”. Ja, tyvärr så gjorde det ju det. Jag lämnade fakturan till Fritte. Som gömde den längst ner i en byrålåda. Sen pratade vi inte mer om det. Hade ju Fritte hoppats på alltså, men jag har självklart dragit upp det hela minst en gång i veckan. Här gömmer vi inget i byrålådorna lite hur som helst inte. Fritte har till och med arrangerat med Lisa i Posten att OM det skulle komma en påminnelse på fakturan så ska den absolut INTE lämnas in till VD utan direkt till Fritte. (Varför då undrar man ju, han har väl ändå inte 23 000?) Sedan dess har Fritte bjudit Lisa i Posten på lunch varje måndag. Måste börja bli lite halvdyrt vid detta laget.

NALLE PUH

Min kompis Mikaela är advokat. Det verkar juste. Häromkvällen fräste hon in på gårdsplanen (akta mitt singel för fanken, själv kör jag aldrig in där med bilen) i sin V70 Cross Country, som alltid av senaste modell. Denna gången hade hon hela combiutrymmet packat med mjukisdjur. Min hund Max blev överlycklig när Mikaela öppnade bagageluckan och kastade sig handlöst rakt in i högen och fick nacktag på en stor turkos elefant. Mikaela såg ut som kommissarie Costello i en lång beige trenchcoat i herrmodell som jag tittade undrande på.
- Jag hittade inget annat som inte katterna hade pissat på, ursäktade sig Mikaela. Hon har fem katter och de pissar på allt som rör sig. Eller snarare allt som inte rör sig. Helst väskor, ytterplagg och lakanen i gästrummet. Jag hade personligen dränkt hela högen i närmsta brunn inom en vecka. Min katt Bugg kissar i kattlådan eller ute. Punkt och slut. Och det vet han. Till sommaren ska Mikaela bygga en pool vilket kanske öppnar oanade möjligheter. Om det nu blir av. Den där poolen blir mindre och mindre för varje vecka som går. Häromkvällen när hon ringde hade den kommit ner i 4X2 meter. Kan man verkligen kalla det för pool? Det är väl snarare en pöl tänkte jag. Fast det sa jag inte. Fast i mäklarannonser kan man säkert kalla 4X2 meter för pool – hon kanske tänker sälja huset?
I alla fall så har jag lite svårt att inte skratta högt när jag ser framför mig hur Mikaela vinglar in på domstolen i Malmö med 46 mjukisdjur i famnen. Coolt, som min kund som är VD skulle säga. Hans fru är förresten också advokat och har precis flyttat in på samma kontor som Mikaela. Hon är supersnygg och superschic och åker EU-moppe till advokatkontoret och skulle antagligen hellre dö än ta på sig en trenchcoat och se ut som kommissarie Costello. Dessutom skulle den kunna fastna i hjulet. Undrar om hon hajjat vad hon gett sig in på? Skulle ge en hel del för att se hennes min när Mikaela kommer in i den där rocken på måndag.
- Hur fick du in alla mjukisdjuren, sa jag?
- Jag gick faktiskt två gånger, sa Mikaela. Jaja, 23 mjukisdjur då. Rätt komiskt det med.